31/01/2014
När en förälder väcker talan mot den andre föräldern i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge ska socialnämnden (familjerätten) på uppdrag av domstolen utföra en utredning.
Domstolen har ett ansvar för att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir utredda. Utredningens syfte är att ge domstolen underlag att bedöma vad som är bäst för barnet. Man ska då utgå från barnets behov av en nära, god, stabil och varaktig kontakt med båda föräldrarna, barnets behov av samhörighet med båda sina föräldrar. Vidare ska man beakta risken för risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa.
Utredningen som socialnämnden skriftligt redovisar för tingsrätten i målet består ofta av en slutlig rekommendation över hur de anser frågorna skall avgöras och till fördel för vem. Utredningen har oerhörd tyngd i målet och det hör till undantagen att domstolen inte följer rekommendationen från socialnämnden.
Genom åren har jag läst många utredningar och allt för många gånger noterat rekommendationer som är tämligen ogrundade och i princip baserar sig på allmänt tyckande, fördomar och obefogade trovärdighetsbedömningar. Även när det gäller barn som under stora delar, innan ankomsten till Sverige, varit bosatta i ett annat land och den ena föräldern fortfarande bor i det landet, är bristerna stora och viljan att inhämta utländska kollegors bakgrundsinformation obefintlig vilket tyvärr föranleder mycket bristfälliga utredningar. Såsom ombud går det givetvis att påvisa att en utredning är bristfällig, men man befinner sig då i ett stort underläge vilket statistiken påvisar. Vidare föranleder domstolars stora tilltro till utredningarna att domarna tenderar att sakna juridisk stringens då de ”smittats av utredningen”. Socialnämnden saknar ofta kompetens att ta ställning i vissa frågor men gör det ändå fullkomligt obefogat. Ofta läser jag utredningar där socialassistenter uttalar sig om frågor rörande barnets och/eller föräldrarnas psykiska hälsa utan varken kompetens eller befogenhet att göra detta. Detta förfarande tillåts dock alltför ofta.
Barnets bästa är en ytterst viktig fråga att utreda och en felaktig utredning kan leda till förödande konsekvenser för barnet. Även barnets framtida relation till den ena föräldern kan hämmas. Det är därför viktigt att utredningen utförs på ett gediget sätt utan utrymme för allmänt tyckande etc hos den enskilde utredaren. Min uppfattning är att behovet av ett alternativ till socialnämnden, eller åtminstone ett komplement med lika stor status hos domstolen är ett måste för att säkerställa barnets hälsa. Det är för mig förvånansvärt att denna fråga inte drivs med större engagemang av rättsväsendet.
