07/08/2026
I svenska vårdnadsmål är det inte ovanligt att domstolen i sina domskäl redogör för vad barnet vill, trots att ordföranden aldrig träffat barnet. Barnets vilja återges genom andrahandsuppgifter och blir därefter domstolens egen slutsats. Ofta slutsatser emot barnets vilja.
I Tyskland t.ex ser systemet annorlunda ut. Där är den personliga kontakten med barnet en central del av processen. Domaren hör barnet, barnet kan få ett eget ombud med uppdrag att tillvarata dess intressen och domaren kan också förklara beslutet direkt för barnet. Barnets röst blir just barnets – inte någon annans tolkning.
I Sverige saknas motsvarande ordning. Vi saknar i praktiken oberoende barnsakkunniga med uppdrag att utreda och företräda barnets vilja inför domstolen. Ändå fattas några av de mest ingripande besluten ett barn kan utsättas för. Den avgörande frågan är därför inte vad vuxna tror att barnet vill. Frågan är hur domstolen kan slå fast barnets vilja utan att barnet själv har fått komma till tals inför den som ska fatta beslutet eller genom en verkligt oberoende sakkunnig.
Barnkonventionen ger barn rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. Den rätten riskerar att urholkas när barnets röst ersätts av vuxnas tolkningar.
När andra europeiska rättssystem utvecklar metoder för att stärka barnets ställning fortsätter Sverige att förlita sig på ett system där barnets vilja många gånger filtreras genom flera led innan den når domstolen.
Det är hög tid enligt mig att fråga sig om det verkligen är förenligt med ett modernt rättssamhälle.
Barn förtjänar att bli hörda – inte tolkade.
